Rasen har en intressant historia, som sträcker sig flera århundraden bakåt i tiden. Att den skulle kallas spaniel beror enligt traditionen på att den skulle härstamma från Spanien, men detta är troligen en missuppfattning. Enligt vissa källor kom den från fjärran Östern via Spanien till England under Henrik VIII:s regering (1509 - 1547).

Vår tids Cavalier King Charles Spaniel är en direkt avkomling till den lilla dvärgspaniel, som man kan se på så många tavlor från 15-, 16-, och 1700-talen. I England var dvärgspaniels ganska vanliga som sällskapshundar åt hovdamerna under drottning Elisabeth I:s tid. Den olyckliga Maria Stuart följdes enligt historien till schavotten av sin bästa vän, en liten dvärgspaniel.

Det var emellertid kungarna av huset Stuart, som tyckte så mycket om de små hundarna, att de gav dem den kungliga titeln King Charles Spaniel. Historien berättar att Karl II sällan sågs utan två, tre eller flera av dem i hälarna.

Men tiden gick och dvärgspaniels blev omoderna. Deras plats intogs av mopsen, vilket också avspeglade sig i konsten. Förnäma damer avporträtterades ofta åtföljda av en mops och en liten svart page. Inte förrän under 17- och 1800-talen kan man åter finna den speciella stam av rödvita dvärgspaniels som uppföddes av hertigarna av Marlborough på Blenheim Palace, välkända både som jakt- och sällskapshundar.

Först under drottning Victorias tid blev det vanligt med hundutställningar i England, och därmed började man genom systematisk avel förändra typen i enlighet med tidens mode. Resultatet blev den helt plattnosade typ, som är den moderna King Charles Spaniel. Det fanns många duktiga uppfödare på den tiden, och de lyckades producera hundar av mycket hög kvalitet med platta nosar, välvda skallar och mycket långa, lågt ansatta öron.

Det var först 1926, som Mr Eldridge, en amerikansk älskare av dvärgspaniels, kom över till England och till sin sorg upptäckte att det inte längre fanns kvar några av de små långnosade spanielhundarna. För att råda bot på detta, satte han upp penningpriser på 25 pund att utdelas vid Cruft´s, årets största utställning, under fem års tid till bästa hund eller tik av den typ, som fanns på Karl II:s tid. I utställningskatalogen angavs att hundarna skulle se som på "Karl II:s tid, med lång nos, flat på skallen utan antydan till välvning och med "the spot" (skönhetsfläcken) mitt på skallen, och priset skulle tilldelas den, som mest liknade denna beskrivning. Tyvärr avled Mr Eldridge i Amerika ungefär vid samma tid som hans priser upphörde att utdelas och han fick aldrig se resultatet av sin generositet. 25 pund var mycket på den tiden!

År 1928 bildades en specialklubb för rasen och namnet The Cavalier King Charles Club valdes, då man ville betona samhörigheten med med King Charles. Avelsmaterialet var långnosade valpar, som slogs ut ur kortnoskullarna (somliga hade mycket långa nosar), och pionjärerna anklagades ofta för att korsa med andra lämpliga raser, men denna anklagelse lär vara helt oförtjänt. Klubbens första möte hölls andra dagen av Cruft´s-utställningen 1928, och man fastställde där en standard för rasen, som är praktiskt tagen densamma som idag. Medlemmarna medförde till mötet reproduktioner av gamla tavlor, och som levande modell satte man upp på bordet Ann´s Son, vars namn man kan finna i de flesta   - om inte alla -   cavalierers stamtavlor, om man går tillräckligt långt tillbaka. Man var mycket noga med att betona att cavalieren skulle vara en naturlig hund, och man förbjöd all sorts trimning för att skydda rasen från modenycker. Bland de första entusiastiska pionjärerna fanns Mrs Pitt (uppfödare av Ttiweh-hundarna) och Mrs Harper Trois-Fontaine, känd uppfödare av pyrenéerhundar. Mrs Pitt var klubbens första sekreterare och därefter dess ordförande under 30 år.

Den första tiden var mycket svår för uppfödarna. Det var nära nog omöjligt att sälja de valpar man inte ämnade behålla för avel. Vem ville köpa en långnosad King Charles? Lyckades man få ut 2 pund för en valp ansåg man det vara mycket bra betalt!

Många valpar fick man skänka bort. Man fick ställa ut i samma klasser som King Charles eller klassen öppen för alla raser, ända till 1945, då Engelska Kennelklubben erkände Cavalier King Charles Spaniel som egen ras.

I augusti 1946 höll klubben sin första utställning med certifikaträttigheter. 28 hundar hade anmälts, tillsammans 109 starter i olika klasser. Best in Show blev tiken Belinda of Saxham tillhörig Mrs Eldret och bästa hanhund Miss Jane Pitt´s Daywell Roger, som senare blev rasens första champion. Hans namn finns i många av våra cavalierers stamtavlor. Hans morfar var Ann´s Son och Daywell Roger producerade 11 champions i första generationen.

Tätt efter honom i rang som avelshund kommer Ch Aloysius of Sunninghill, som har tio championavkomlingar i första led. År 1963 blev Ch Amelia of Laguna bästa dvärghund på Cruft´s, och tio år senare, 1973, blev Ch Alansmer Aquarius Best in Show på samma utställning.

Rasen har snabbt blivit populär i England. År 1946 registrerades 60 cavalierer och 1971 hade siffran ökat till 3562. Även i Sverige har cavaliererna snabbt ökat i popularitet. 1961 kom de första cavaliererna hit. Det var Kerstin Peterséns Don Diego of Kormar (ruby) och Ch Sylvana of Restoria (black and tan), Agneta Wredes Susie of Belgravia (blenheim) samt Birgitta Östergrens Int Nord Ch Kingmaker if Ttiweh (blenheim). Kingmaker blev far till 13 champions. Många fler lyckade importer har gjorts, både från England och kontinenten, och år 1974 registrerades 1069 cavalierer i Sverige, i sanning en snabb frammarsch. 1991 registrerades 1337 cavalierer och 1996 registrerades 1171 st. Låt oss hoppas att det stora intresset skall vara cavalierrasen till  nytta och att vi skall slippa popularitetens avigsidor: kommersialisering och urskiljningslös avel.

I Sverige bildades år 1972 Specialklubben för Cavalier King Charles Spaniel, förkortas SCKCS. I dagligt tal kallar vi klubben för Cavaliersällskapet. SCKCS är klubben för cavalierägare och intresserade av rasen. Klubben är idag en väletablerad specialklubb med ca 2000 medlemmar, och en medlemsorganisation i Svenska Kennelklubben. Vår medlemstidning heter Cavalierbladet och utkommer med fyra nummer per år.